Välkomna!

En liten presentation av oss kan vara på sin plats.

Jag som ansvarig för bloggen heter Johan Spånberg, kallas Spåne. Är 26 år gammal nu i Maj och är mycket intresserad av gamla byggnader, fotografering samt självklart socialt umgänge. Tycker att det absolut bästa med Ruinromantik är att dokumentera det svunna, men även presentera en bakgrund för byggnaderna vi utforskar.

Robert Persson är vår trogna fotograf som flitigt använder sin utrustning för att ta de mest fantasifulla bilderna. Med ett skarpt öga för vackra porträtt och dramatiska objekt så känner vi att han är rätt man på rätt plats.

Daniel Persson Lindén är vår grovarbetare. Han bereder plats i snön och ser till att vi kan ta oss igenom de allra mest snåriga buskagen som ibland försöker hemlighetshålla våra upptäkter. Med Daniels hjälp är vi helt övertygade om att vi aldrig kommer att råka ut för någonting vi inte kan ta oss ur.

Vi är absolut inte ett slutet sällskap på något sätt, utan tvärtom. Vi tar jättegärna med oss andra fotografer eller historievetare på våra strapatser och vi har absolut ingenting emot samarbeten mellan olika utforskarteam. Hör jättegärna av er via kommentarer om intresset skulle finnas. Vi tar även emot tips på områden som är nedlagda där vi kan ta oss in utan att bryta mot några lagar.

Vårt mål är att vi ska kunna presentera åtminstonde ett objekt per vecka, och förhoppningsvis kan några likasinnade människor hitta hit och ge oss feedback på det vi har gjort samt tips på platser som vi kan besöka.

Vi följer samma riktlinjer som våra kollegor på Riskaka.com. Har du intresse för Urban Exploration eller RuinRomantik så bör även du följa dessa enkla riktlinjer:

1. Är det låst och inga fönster öppna, låt bli!
2. Titta bara, ta inget från platsen och givetvis, förstör ingeting alls!
3. Skriv inte ut adresser.
4. Visa inte hela exteriörer då det kan finnas risk för anstormning av vandaler etc.etc.
5. Känns det du gör olagligt, så är det troligtvis det. Då är det kanske smartast att åka hem till mamma igen. Detta ska ses som en historisk dokumentation och inte som inbrott eller skadegörelse.

Nyhamn

Vi befinner oss återigen på uttåg och tänker denna gång berätta historian bakom ytterligare en cellulosafabrik.

För 101 år sedan, i augusti så skedde det första sulfatkoket på den mark vi är på väg att besöka, men området har anor redan från 1800-talet då detta var en mekanisk ångsåg. Som så många anda industrier i Västernorrland. Denne träpatron byggdes, och drevs i familjen Näs regi fram till år 1907 då sågen och dess tillhörande byggnader såldes till Nyhamns Cellulosa AB.

Redan samma år så påbörjades arbetet med att uppföra de nya byggnader som behövdes för att tillverka pappersmassan, och året därpå var det alltså dags för att köra igång med den nyaproduktionen. De nya ägarna visade självklart hänsyn för de tidigare anställda på sågverket och de fick därför förtur till jobben.

Sågverket förblev aktivt fram till 1917 då denna del av verksamheten till slut lades ned.

Kapacitetsmässigt låg denna Sulfitfabrik på ungefär 10,000 ton pappersmassa per år och som mest var antalet anställda uppe i ungefär 200 personer.

Efter första världskriget så hade produktionen gått ned, det hade varit storstrejker på grund av lönesänkningar och man hade valt att bygga en sulfitspritanläggning. Dock hann inte denna anläggning tas i bruk förrän efter världskriget, och då hade många andra industrier redan övermättat marknaden.

Även denna fabrik ingick på sent 1920-tal i den större SCA-koncernen som skapades för att rädda skogsnäringen.

Eftersom att området runt Ljungans område redan var relativt överexploaterat med 2 stycken andra sulfitfabriker så valde ledningen av SCA att styra över produktionsplatsen till att bli mer av en forskningsanläggning. Produktionen på sulfatfabriken fortsatte till tidigt 1940-tal när produktionen lades ned helt. SCA styrde istället om produktionen till att producera andra kemiska produkter  och byggde om fabriken.

Fram till 1980-talet fortgick produktionen i liten skala för att sedan lämnas i en evig dvala med vattnet i bakgrunden.

 

Just denna dokumentationsresa valde vår fotograf att hoppa över pga. de rådande ljusförhållandena. Men vi kommer att resa tillbaka för att fotodokumentera platsen inom de närmaste dagarna.

(Photo Placeholder)

PAJAB

(Vi ber i förväg om ursäkt för att bilderna inte är särskilt tillfredsställande, men vi var egentligen bara ute för att utforska bygden och tiden/ljuset sprang ifrån oss.)

Bakgrund:
Platsen vi besöker är med början redan 1872 industrialiserad, och drivs under de nästkommande 34 åren under Sprängsviken AB. De drev en mekanisk ångsåg som hade stort inflytande på regionen.

1906 går sedan Sprängsviken AB upp i en större koncern som heter Svanö AB. Under ny ledning av Svanö AB så drivs sågen vidare på området, men eftersom att Svanö AB är en större koncern så vill de exploatera markområdet till så stor del som möjligt. De söker därför aktivt efter samarbetspartners för att kunna utveckla sin verksamhet.

År 1913 så bildar sedan Svanö AB och ett annat företag vid namn Strömnäs AB ett dotterbolag som heter Nensjö Cellulosa AB, och därefter går avvecklingen/utvecklingen av det gamla sågverket snabbt.

Redan år 1915 så har industriplatsen helt övergått från att vara ett mekaniskt sågverk, till att vara en Sulfatfabrik. Investeringar skedde i tre etapper under de nästkommande 15 åren och var:
* 1916-1918 Sodaugnar, Sulfatmagasin, Linbana.
* 1925-1926 Utvidgning av Kokare, Silar och Torkmaskiner
* 1927-1928 Modernisering av kokeri och massaberedningen.

Produktionen fortgick under många år och hade sin höjd under 1950-talet då antalet anställda uppgick till 175 personer, och årsproduktionen låg på någonstans runt 33,000 ton massa per år.

1951 så gick Nensjö AB över till att ingå i SCA-koncernen som drev vidare produktionen i fabriken fram till 1964, då med 175 anställda. Därefter så tar AMS över fabriksbyggnaderna och driver vidare en verkstad fram till 1979 när verksamheten upphör. Fabrikslokalerna används enbart till liten av ett mindre företag som pysslar med takmontage.

Idag, 137 år senare, beundrar vi denna tegel/betongbyggnad i den mörka natten och kan nästan fortfarande höra ljudet av ugnarna och kokeriet. Vi kan fortfarande sätta oss in i det arbete som utfördes på denna plats.

 
Redan när vi kommer fram till den mörka fasaden möts vi av ljud. Vi kan nästan höra hur man fortfarande slog på diverse maskiner för att öka prestandan. Vid närmare efterforskning visade det sig dock att några ortsbor spelade hockey på isen några hundra meter bort.

Den obligatoriska varningstexten fanns självfallet med, och efter hur fasaden redan gett oss en rysande känsla längs våra ryggar så var det nära att vi för en gångs skull skulle lyda. Dock är vi norrlänningar, så ingen förstod vad som stod på skylten.

Förfallet hade nått ett stadie som påverkade oss alla. Till och med den alldeles nybyggda trästugan utanför området hade fått känna på hur ålder hanterar strukturer.

Tyvärr var alla dörrar tillslutna, och i sann Ruinromantik-anda så får man självklart inte använda våld för att ta sig in någonstans. Vi kommer därför enbart kunna bjuda på bilder på den massiva fasaden. Vi kommer dock att ta kontakt med det vaktbolag som har ansvar för platsen för att se om vi kan få tillträde att besöka platsen under några timmar.

För över 100 år sedan skapades merparten av det ni ser i bakgrunden. Här har nästan 200 personer dagligen slitit sitt hår över diverse maskiner, som troligtvis ligger i dvala där innanför väggarna. Stängda dörrar är tyvärr vår värsta fiende, men det får respekteras. Tyvärr så finns det människor som inte uppskattar den skönhet och den historia som vilar här bakom.

Straffanläggning för de olydiga anställda? Eller förvarningsplats för diverse kemikalier? Eller helt enkelt en betongklump med en järndörr. Er gissning är lika bra som vår. Den största oron hos oss är att kunskap om detta har dött ut.

En vis man sa en gång:
”Ur död kommer liv”.

Här har vi ett lysande exempel. En okänd fågelart har här byggt ett bo i väggen på fabriken. När man ser detta i verkligheten så går det väldigt fort att dra slutsatsen att fåglarna själva faktiskt har skapat denna urgröpning som går nästan rakt igenom väggen. Men såna fåglar finns inte… Eller?

Elektriciteten nådde framgång även hos denna byggnad. Dock så var placeringen av denna elstation väldigt konstig. Längsmed en igenväxt långsida på byggnaden. Skulle någonting gå sönder i denna station skulle det ta åtminstonde 1-2 minuter innan någon skulle kunna ha tillgång till den.

Ruinromantik handlar inte uteslutande om att fotografera ruiner och dokumentera gamla ting. Finns det något som fångar en fotografs öga så fastnar det på bild. Här, en vacker isskapelse.

Det är svårt att förstå vidden av denna majestätiska byggnad. Här har vi följt ytterväggen i åtminstonde 20 minuter för att till slut hamna på innergården som består av den större fabriksbyggnaden till vänster, och en mindre byggnad till höger. Vad som gjordes i respektive byggnad vet vi inte och uppskattar därför tips.

 
Strax efter att denna bild togs så spred sig en isande panik i våra hjärtan. I den tysta natten började helt plötsligt en kvinnlig röst viska. Vi stannade alla till för att lyssna på denna hemska tingest som nu tänkte uppenbara sig framför våra ögon. När vi alla tre var tyst så hörde vi alla tydligt att en kvinnlig röst faktiskt pratade, och sjöng (!) för oss. Vid närmare efterforskning så visade det sig dock att det vi hörde var en kvarglömd radio som var på någonstans inne i lokalen. Eller hade den kanske startat av sig själv? Vem vet.

Vad vore en ruin utan graffitti? Vackrare…

Den här bilden kanske kan ge en något sånär rättvis bild över hur stor denna byggnad faktiskt är.

Vi har nu slutfört ett helt varv runt denna majestätiska skapelse och känner oss väldigt besvikna över att vi inte kunde hitta en enda öppen dörr, eller ett fönster där vi åtminstonde kunde sträcka in vår kamera eller våra ficklampor för att se mer. Vi kommer dock som sagt att kontakta vaktbolaget som har hand om denna fastighet för att se om de har vänligheten att släppa in oss. Håll tummarna.

I övrigt en mycket trevlig kväll som nu avslutas med grabbarna grus och lite GRO.